Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning |
|
|
Kapitel 27 : Bender
"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002) "- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) "Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung. - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han. (Aftonbladet 24/7 2005) "Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005) "För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005) "Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7) "I
sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med
låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som "Den
senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808
sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till
boken tog honom tre år. "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005) "Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005) "Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005) "Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)
"Och e' de så att man upprörs över den bild som
boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli
sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s
Debatt 29/11 2005)
"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12) "Det fanns mycket skrivet
om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt.
(Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006) "- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006) "Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)
Värt att lägga märke till
I detta kapitel finns det några riktiga höjdare. På sidan 597 intar ryssarna Dorpat - trots att staden fallit i deras händer redan 1704. Ett par man avlider två gånger (sidan 576) och Karl XII får med blixtens hastighet nyheter från Skåne, se sidan 584-585. I övrigt märks det markanta beroendet av äldre texter, periodvis har vi närmast att göra med Sven Agrell - hans liv i sanning återberättat. På sidan 594 finns ett ganska lustigt exempel på vad detta har lett till. På andra ställen har Brunner lånat friskt från Anders Fryxell och Ernst Carlson, ingendera någon samtida källa. För mycket tydliga lån, se t.ex. sid. 577, 586 och sid. 598-599.
Genomgången
Sidan 565: Kungen har hos sig samlat 400 man svenskar.
Man ser hur till och med "under denna sydliga himmel" är inlånat, fast Brunner har flyttat om en del först. Sidan 565: Bland officerarna finns "i fortifikationen major Cornelius Loos, kapten Konrad Sparre och löjtnant Hans Gyllenskepp". Loos var förvisso fortifikationsofficer. Gyllenskepp var däremot löjtnant vid Livgardet, medan Sparre var kapten vid Närke-Värmlands regemente, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 566: Loos & co. får i uppdrag att renrita exercisreglementet så att detta kan spridas i världen. Detta kan man möjligen ifrågasätta, den typen av militärt arbete borde vara för strängt inhemskt bruk. Sidan 566: Meijerfelt ankommer till Bender. Denne berättar sin historia. Detta är mycket Ernst Carlson i botten. Notera t.ex. hur Brunner skriver "konungen till Piper" precis som Carlson fast det är Karl XII som är berättaren.
Sidan 567-569: Meijerfeldt skildrar situationen nere vid Dnepr på morgonen den 1 juli 1709. Som bland annat påpekats av Villius var det genom Meijerfelt som Karl XII fick den första versionen av vad som inträffat före kapitulationen, en version som av allt att döma har varit skäligen negativ till Lewenhaupts handlande. Den versionen som här ges är knappast det, utan den är snarast en blandning av Creutz och Lewenhaupts egna berättelser. Vissa uppenbara misstag har insmugit sig. Så påstås bland annat att Lewenhaupt skulle haft 13 000 man kavalleri. Vid kapitulationen räknade ryssarna in 9-10 000 man kavalleri och dragoner, officerare inräknade. För detta se Wennerholms Emporterade troféer, s. 121. I övrigt är mycket av händelserna vid Perevolotjna höljda i dunkel. Sidan 570: Somliga döda svenskar vid Poltava var till armar och ben rådbråkade, men i övrigt levande på stegel. Somliga spetsade, somliga hängda etc. Detta ska väl ändå vara tillfångatagna kosacker? Sidan 570: Karl XII blir våldsamt uppbragt och slår fast att alla officerare som från och med Poltavaslaget lyckades undkomma ryssarna och återkomma till Sverige skulle förklaras ovärdiga kronans tjänst. Detta är naturligtvis helt och hållet nys. Dücker blev raskt generalmajor, generallöjtnant och general samt friherre och var efter kungens återkomst till Stralsund och senare Sverige en mycket anlitad man. Detta alltså trots att han deltagit i förhandlingarna med ryssarna vid Perevolotjna och röstat för kapitulation. Carl Cronstedt blev generalmajor och friherre fast han varit med vid Perevolotjna. Gustaf Adam Taube blev generalmajor, generallöjtnant och general, överståthållare i Stockholm m.m. Han var regementschef vid Perevolotjna. Johan Reinhold von Trautwetter, vid Perevolotjna som överstelöjtnant t.f. chef för Meijerfelts dragoner, blev generalmajor och förde befäl under det norska fälttåget 1718. För att ge några exempel. Det hela bygger på en historia hos Fryxell (1903), del 22, s. 206. Där talas det om soldater som skilts från armén mellan Poltava och Perevolotjna. Några namn ges inte. Sidan 571: Tsaren meddelar sina villkor. Ernst Carlson nämner inget om att tsaren skulle ha ställt villkor för Danmarks räkning. Detta är en uppgift som Nordberg anför. Man får nog hålla med Brunners "Karl XII" om att det var väl saftiga villkor, att lämna över Skåne, Halland och Blekinge till en makt med vilken man i det aktuella läget hade fred var onekligen mycket begärt. Om det nu alls begärdes... Sidan 572: Kungens rykte har vandrat genom Europa.
Sidan 572: Kungen ter sig som ett övernaturligt väsen.
Sidan 572: Kungen skriver till sin syster. Brevet är daterat Bender den 9 augusti 1709. Brunner har här klippt och klistrat friskt. Från "Här har allt gått väl." och till "ridningen" är det brevets P.S. Därefter har Brunner klistrat in andra halvan av själva brevet. Hela första delen av det saknas helt och hållet. Sidan 573: Sultanen lovar kungen en stark vakt. Det var snarast storvisiren som hade lovat det för att försöka hålla Karl XII kvar i Turkiet som påtryckning på ryssarna. Eric Tengberg skriver i Från Poltava till Bender (s. 65) att Karl XII hösten 1709 sannolikt inte skulle ha tillåtits lämna Turkiet även om han så hade önskat. Sidan 574-575: Paschan av Sofia har audiens. Överlämnar respengar. Detta var den 16 augusti 1709, enligt v. Kochens dagbok. Freden mellan Turkiet och Ryssland undertecknades först kring den 1 december 1709, se Tengberg s. 50 f. I augusti var man alltså från turkiskt håll inte intresserade av att släppa iväg Karl XII. Sidan 575: Tsaren kräver att Mazepa utlämnas. Det var en framställning som avsändes redan den 11 juli 1709, se v. Kochens dagbok. En ny begäran skickades den 15 juli och ytterligare en den 28 juli, se Tengberg, s. 30 f. Sidan 576: Cronstedt och Sparre tecknar ännu figurer för exercisreglementet. Gabriel Cronstedt var i Sverige, se Svenskt biografiskt lexikon 9, s. 261 f. Carl Cronstedt hade blivit tillfångatagen vid Perevolotjna, men rymt och var på väg hem till Sverige, se Svenskt biografiskt lexikon 9, s. 268. Sidan 576: En trumslagare har blivit ihjälstucken. Uppgiften ur Sven Agrells dagbok som Brunner följer mycket nära:
Viss språklig modernisering, men i övrigt är versionerna som synes nästan identiska. Intressant att Brunners "Karl XII" kallar "sodomitisk otukt" för fördömlig, i Veckans affärer den 27 juni 2005 antydde Brunner att Karl XII skulle ha föredragit män. En månad senare är Karl XII plötsligt bisexuell, för att slutligen bli asexuell. Sidan 576: Biskop Malmberg avlider i frossa. Enligt Västerås stifts herdaminne II:2, s. 626 avled Malmberg i Bender den 13 februari 1710. Enligt Sven Agrells dagbok dog han den 3 februari. Skillnaden på 10 dagar gör att man misstänker att herdaminnet sammanblandat svenska och nya stilarna. Brunner är uppenbart kvar på hösten 1709, nyss var det ju den 31 augusti. Och två gånger dog inte Petrus Malmberg. Sidan 576: Hovjunkare Cronmarck avlider i frossa. Enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM dog Peter Cronmarck den 23 mars 1710. Inte heller Cronmarck dog två gånger. Orsaken till båda misstagen är Johan Hultmans långt senare nedskrivna memoarer, däri dör både Malmberg och Cronmarck i augusti. Sidan 576: Kungen rider den 2 september runt på en häst han fått av Jussuf pascha. Egendomligt nog är Sven Agrell och Kochen (eller vem som nu skrivit hans dagbok) eniga om att hästen överlämnades den 6 september. Skildringen av hästens utstyrsel är inlånad från Agrell. Sidan 577: Karl XII omges av allehanda djur då han går ut. Helt och hållet Johan Hultmans berättelse:
Sidan 577: Bröllopsfest för sadelmakaren. Helt och hållet hämtat ur Agrells dagbok för den 7 september 1709.
Sidan 577: Strid om hölass. Taget från Hultmans berättelse. Sidan 578: Karolinerna övas under ledning av överstarna Silfverhielm och Koskull. Detta är hämtat ur Carlson, s. 289. Nu var dock vare sig Silfverhielm eller Koskull överstar vid den här tiden, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 578: Kungen river sönder och eldar upp vackra dräkter. Detta är Fryxell (1903), del 23, s. 27. Sidan 578: Mazepa avlider 70 år gammal. Följs till graven av fältherren Orlik. Nu var Orlik inte militär utan snarare ämbetsman och i den egenskapen Mazepas närmaste man. Sidan 579: Den svenska allmänheten får tillgång till en sammanhängande skildring av kungens fälttåg. Nu var det nog lite si och så med den saken, "allmänhetens" konto för bokinköp var i början av 1700-talet inte överväldigande stort. Sidan 579-580: Kungen begär att Blocks arbete ska spridas i största möjliga antal upplagor och editioner. Om detta verkligen stämmer, vilket jag finner anledning betvivla, tycks det ha haft föga effekt. Mer än en upplaga utkom inte. Sidan 580: Wilhelm Kruse skaldar storslaget om kungens martyrskap. Dennes dikter måste spridas. En annan detalj som låter högst osannolik. Formuleringen "en sann folklig ton, av verklig fosterlandskärlek" låter dessutom betydligt mer sentida än Karl XII. Förklaringen är att Brunner hämtat detta från Axel Strindberg, som i Bondenöd och stormaktsdröm (1937, s. 405) skriver: "Han har också skrivit värvarpoesi. Denna har ansetts uppbäras 'av ett verkligt fosterländskt-religiöst patos' och vidare utmärkas av "en sann folklig ton'." Den som ansåg detta var Ewert Wrangel (1863-1940), se hans Frihetstidens odlingshistoria, s. 301 f. Sidan 580: Översten Kropatov kränker gränsen. Översten hette "Kropotov", se t.ex. Pisma i bumagi 8:2, s. 1126. Sidan 581: Storvesiren yrkar på Karl XII:s snara hemresa (september 1709). Skickar hästar som kungen vägrar ta emot. Detta är från Fryxell (1902), del 23, s. 36. Tengberg omnämner gåvan på s. 53. Där framgår, med rika källhänvisningar, att gåvan anlände till Bender den 17 februari 1710. Kungen vägrade motta storvisirens gåva eftersom han ansåg att denne motarbetade honom. Brunner har alltså här flyttat historien ungefär 5 månader bakåt i tiden. Sidan 581: Turkarna har med gevalt utövat sin fördömliga, sodomistiska otukt med en kockpojke som hittas död flytande i strömmen. Precis som på sidan 576 uttrycker den av Brunner som homo- eller bisexuell utpekade Karl XII sig ytterst negativt gentemot icke-heterosexuella förbindelser. Precis som i det fallet räddas Brunner av att han helt enkelt lånat in berättelsen och formuleringarna från Sven Agrells dagbok. Vi noterar likheten:
Just i de här avsnitten borde alltså boken ha haft titeln: Sven Agrell - hans liv i sanning återberättat. Tidigare har vi ju bland annat sett exempel på Robert Petre : hans liv i sanning återberättat och Johan Hultman : hans liv i sanning återberättat. Sidan 581: Det går inte att efterspana kockpojken, ty turkarna har begynt sin fasta. Agrell berättar att denna inleddes den 24 oktober, alltså nästan en månad efter kockpojkens död. Sidan 581: Kungen deprimerad, vill höra Guds ord på tyska. Agrell tillkallas. Detta är hämtat ur Agrells dagbok för den 29 oktober. Själva predikan hölls den 7 november. Kochens dagbok förtäljer att detta var den första predikan som hölls i kungens hus. Agrell berättar att han under sin vistelse vid armén endast en gång tidigare hade predikat på tyska och då för Hjelms dragoner. Varför Agrell skulle predika på tyska kan man spekulera kring. Var det kanske helt enkelt så att det i kungens sällskap just då fanns många som inte behärskade svenskan fullt ut? Sidan 582: Generalmajor Poniatowski återkommer brådstörtat från Konstantinopel. Både Agrells och v. Kochens dagböcker upplyser om att Poniatowski återkom den 20 oktober. Det svänger alltså vilt i kronologin. På sidan 581 var vi i februari 1710, på samma sida förflyttades läsaren sedan till september 1709, därefter till 29 oktober och nu till den 20 oktober. En veritabel slänggunga. Sidan 583: Kansliet stabiliseras. Här märks det tydligt att Brunner kraftigt influerats av någon annan: "Den blyge och föga beslutsamme Müllern hade redan givits posten som statssekreterare. Inrikes ärenden anförtrodde jag nu åt den klenväxte, putslustige Casten Feif som alltid beredvilligt biföll mina förslag." Och mycket riktigt, detta är hämtat från Fryxell:
Sidan 582: Grothusen beskrivs. Som synes starkt influerat av Fryxell:
Sidan 582: Poniatowski beskrivs. Också detta är kraftigt påverkat av Fryxell:
Till detta kan då sägas att vare sig Grothusen eller Poniatowski hade någon officiell befattning i kansliet, vilket Brunner tycks tro. Sidan 582: Med Poniatowski ska avsändas extraordinarie kanslisten Perman. Agrell berättar att Perman reste redan den 28 oktober, alltså före kungens önskan att få höra predikan på tyska. Poniatowski synes, såväl enligt v. Kochens som Agrells dagbok ha stannat i Bender till slutet av januari 1710. Sidan 583: Fåglarna flyttar. Zigenerare smider. Detta är Hultmans berättelse i botten, fast att fåglarna flyttar har Brunner själv skrivit ihop. Zigenarna är också Hultman, fast örringarna har Brunner själv kommit på. Sidan 583: Linhult avlider. Detta är ur Agrells dagbok och inträffade den 20 november 1709.
Sidan 584: Turkarnas fasta avslutas. Detta är Agrells dagbok. Fastan avslutades den 22 november 1709. Sidan 584-585: Det ankommer ett ilbud som meddelar att danskarna landstigit i Skåne. Stenbock står med sina styrkor i Kristianstad. Ilbud var ordet, sa Bill. Stenbock lämnade Malmö den 1 december 1709 och kom efter en nödvändig sydlig omväg till Kristianstad den 7 december, se Stille, A., Kriget i Skåne 1709-1710, s. 83 f. Ska man tro på Brunners beskrivning skulle Karl XII ha känt till Stenbocks ankomst till Kristianstad redan några dagar innan denne lämnade Malmö. En remarkabel prestation av såväl "ilbudet" som kungen själv. Enligt hade nyheten dessutom tagit vägen över Paris, vilket gör det hela än mer anmärkningsvärt. En sådan omväg och ändå hinna fram innan det man ska meddela har inträffat! Sidan 585: Kungen skickar bud till Poniatowski i Konstantinopel. Som nämnts ovan var Poniatowski i Bender. Precis som Karl XII. Sidan 585: Dneprströmmen fryser till is. Som Hultman så riktigt meddelar är det Dnjestr som löper förbi Bender. Sidan 585: Turkarna åker kälke. Hultmans berättelse, fast kungens önskan och omgivningens förfäran har han nog hittat på själv. Varför kungens antagligen fiktiva önskan att åka kälke skulle ha kunnat uppfattas som ett tecken på att han tänkte stanna i Turkiet förstår jag dock inte. "Hu, hu" kommer från Hultmans skildring av en turkisk gudstjänst. Sidan 585: Omgivningen anser att kungens järnhårda envishet binder honom vid dåraktiga beslut. Nja, det var Anders Fryxell som ansåg detta:
Som Fryxell var född 1795 torde det få betraktas som föga sannolikt att han ingick i Karl XII:s omgivning vintern 1709/10. Sidan 585: Omgivningen talar om att kungen hellre bryts än böjes. Anders Fryxell igen:
Fast Fryxell har i sin tur lånat det från latinets "Melius frangi quam flecti". Men han använde i alla fall citationstecken... Sidan 586: Kungen kallar i början av 1710 fortifikationsofficerarna Sparre, Loos och Gyllenskepp till kanslirummet sedan de tecknat duktigt i 5 månader. Nu var det dock så att endast Loos hade ett förflutet som fortifikationsofficer. Gyllenskepp tillhörde Livgardet och Sparre Närke-Värmlands regemente, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 586: Det förs in i kanslidagboken för den 12 januari att nämnda herrar belönats med en antikvarisk resa. Nej, det är faktiskt den 21 januari som detta är infört i v. Kockens dagbok. Där står dessutom att det var Carl Gustaf Hård som ordnat denna belöning åt dem. Det står, t.ex. i Christian Callmers In Orientem att resan inleddes den 11 januari och att de ankom till Konstantinopel den 31. Agrell anger samma ankomstdatum. Agrell själv hade gjort resan på 19 dagar i slutet av 1709. Sekreteraren Perman avreste, säger Agrell, från Konstantinopel den 26 december 1709 och var enl. v. Kochens dagbok framme den 5 januari 1710. Frågan är alltså om herrarna verkligen avreste den 11 och inte den 21. Skillnaden på 10 dagar skulle kunna antyda en sammanblandning mellan den svenska och den nya stilen, vilket i så fall skulle innebära att v. Kockens datum är enligt den nya. Detta tycks dock inte Tengberg ha funderat över i sin avhandling om Karl XII:s turkiska tid. I en artikel i Karolinska förbundets årsbok 1931 tog Ewert Wrangel upp den här expeditionen och publicerade också den kortfattade journal som Loos fört på en större karta över östra Medelhavsområdet. Där skriver Loos att man avreste den 11 januari, men dagen efter är det plötsligt den 22. Wrangel tolkade detta som ett byte mellan gammal och ny stil, men däremellan var det ju 11 dagar. Bytet skulle i så fall vara mellan svensk och ny stil, men jag är starkt benägen att istället uppfatta det hela som ett rent skrivfel eller feltolkning från Wrangels sida. Kanslidagboken anger den 21 som avresedag, Agrell säger att de ankom till Konstantinopel den 31 och det är av Loos journal helt tydligt att resan tog 10 dagar - alls inte 20 dagar, vilket Callmer anger. Summa summarum: Tills motsatsen bevisas menar jag att den 11 januari är fel och måste utmönstras, trots att datumet upprepats på många ställen i litteraturen. Sidan 586: Resenärerna beger sig iväg den 22 januari. Här blir det lustigt värre. På en rad verkar de resa den 12, ett stycke längre ned den 22. Men det är väl Brunners lösning på ovan skisserade dilemma - han väljer helt enkelt både och. Sidan 586: Resan ska på 19 dagar ta dem till Konstantinopel. Såväl Agrell som Loos själv anger att de framkom till Konstantinopel den 31 januari. 31 minus 22 blir inte 19. Sidan 586: Stanislaus förklarar sig vilja nedlägga kronan. Turkiska regeringen förklarar sig endast vilja ge Karl XII eskort om han accepterar detta. Detta är Fryxell (1902), del 23, s. 24. Notera den remarkabla likheten:
"Eget var förhållandet med Ernst Brunners bok", skulle Fryxell nog ha sagt, "märkvärdigt vad till och med formuleringarna liknar mina". Jag är också högst osäker på om Stanislaus verkligen så här tidigt erbjöd sig att abdikera. Sidan 587: När nyheten om Klinckowströms tillfångatagande inkommit sluter storvesiren fördrag med Ryssland och lovar att utlämna Karl XII. Nyheten ankom till Bender den 19 januari 1710, se v. Kochens dagbok. Fredstraktaten mellan Turkiet och Ryssland undertecknades kring den 1 december 1709, se Tengberg s. 50. Sidan 587: Sultanen och storvesiren skickar 25 hästar, varav en har sadel och schabrak översållade med ädelstenar och stigbyglar av massivt guld. Det handlar här om en repris på samma hästgåva som förekommer på sidan 581. Gåvan beskrivs i ett brev av Axel Sparre, publicerat i Karolinska krigares dagböcker XII, s. 401-407. Hästarna ankom den 17 februari, men överlämnades först den 26. Karl XII gav bort ståten till en av sina polska allierade, vojvoden av Kiev Josef Potocki. I själva verket handlade det om 25 hästar från sultanen och 5 från storvesiren, men Karl XII vägrade att ta emot storvesirens skänker, se Tengberg, s. 53. Sidan 587: Kungen överlämnar gengåvor. Enligt Sparre var fördelningen något annorlunda. I stället för 200 dukater åt alla stallknektar gavs 400 till de två som ledde fram hästarna, övriga 15 fick 100 och 9 stycken som kungen tog i sin tjänst fick 150 dukater. Karl XII var en generös herre, även då han själv hade ont om pengar. Sidan 587: Turkarna föreslår att Karl XII ska segla hem på 9 turkiska skepp. Han avböjer och förklarar att han "aldrig bordade ett skepp". Ett liknande erbjudande synes ha framförts i månadsskiftet februari/mars 1710, se Tengberg s. 66. "Aldrig bordade ett skepp" torde dock vara en överdrift, han hade trots allt spenderat en del tid till havs i krigets början. Orsaken till kungens avböjande ska nog sökas i hans önskan att komma till Polen och där återuppta kampen mot tsaren. Sidan 587: Havet var riskfyllt, ett svenskt "sjömansskepp" hade nyligen tagits av en dansk kapare. Ett utomordentligt egendomligt inpass. Om Karl XII hade färdats ombord på neutrala turkiska fartyg hade det vållat en svår internationell incident om dessa hade uppbringats av t.ex. danskarna. Uppgiften om "sjömansskeppet" är tagen ur Sven Agrells dagbok för den 9 januari 1710, d.v.s. halvannan månad tidigare än här beskrivna händelser. Sidan 587: Överste Örnstedt har i snart två år dragits med svår melankoli, klätt sig i turkiska kläder och anlagt stort gult skägg. Detta handlar om översten, senare generalen och friherren Carl Gustaf Örnestedt (1669-1742), en av de mest intressanta personligheterna i den karolinska armén. Efter Karl XII:s död utnämndes Örnestedt till riksråd, men avböjde utmärkelsen. Det sägs att han ska ha varit mycket uppbragt över vad som skedde efter Karl XII:s död och enligt en anekdot ska han senare, förvarnad om att kung Fredrik I tänkte besöka honom, låtit hälsa att värden inte var hemma och begett sig ut för att fiska. En annan historia berättar att Örnestedt ska ha blivit avkrävd redovisning av sitt regementes räkenskaper. Han ska då ha forslat alla papper i 5 à 6 parsläder upp till Krigskollegium i Stockholm, låtit bära in alltsammans och sagt att nu kunde herrarna ta vad de önskade för själv hade han annat att syssla med. Varefter Örnestedt vände på klacken och reste hem igen. Av Karl XII hade han 1717 anförtrotts uppdraget att mönstra samtliga kavalleriregementen, se Platen, C. G., Kungl. Skånska dragonregementets historia I, s. 23. För Örnestedt och revolutionen efter Karl XII, se Thanner, L., Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död. Nils Reuterholm kallar honom underlig och sällsam, men ärlig, redelig och välsinnad samt "behiertad som ett leijon". En man efter Karl XII:s kynne, utan tvivel. Uppgiften om Örnestedts tillstånd är ur Agrells dagbok för den 17 mars 1710. Agrell berättar att Örnestedt hade varit sjuk i halvannat år, inte i två år. Som Örnestedt ska ha fört sitt regemente vid Achtyrka den 9/2 1709 kan han rimligen inte ha varit så illa däran i två år och framför allt kan han naturligtvis inte ha fört regementet i turkiska kläder. Sidan 587-588: Med Örnstedt smugglas ett brev till Poniatowski i Konstantinopel. Kungen begär i detta att en anklagelseskrift mot storvesiren sätts upp. Detta ter sig som synnerligen osannolikt av ett antal skäl. Först och främst hade Karl XII redan genom ett brev till sin representant i Konstantinopel Martin Neugebauer av den 9 januari 1710 lämnat instruktion om att det skulle inlämnas ett memorial till sultanen. I detta anklagades storvesiren för att gå ryssarnas ärenden, se Tengberg, s. 59. Neugebauer tvekade dock, ty det var svårt att få fram ett sådant memorial till sultanen utan att det först passerade storvesirens händer. Dock lyckades man slutligen den 8 april 1710, genom en tjänare förklädd till turk, se t.ex. Agrells dagbok. Den 9 januari befann sig Poniatowski i Bender, liksom legationssekreteraren Perman. I v. Kochens dagbok berättas att brevet av den 9 januari avgick från Bender dagen därpå. Samma dagbok berättar att Poniatowski den 29 januari sändes till Konstantinopel med instruktion att försöka se till att memorialet kom i sultanens händer. Brunner har här alltså återigen gjort en utflykt till fablernas värld. I och för sig en omväxling mot alla lån ur diverse dagböcker/memoarer. Sidan 588: Kungen får veta att Gyldenstierna med sitt regemente nedhuggit 700. Sekreterare Hyltén fann detta osannolikt. Att mannen i fråga i själva verket hette "Gyllenstierna" torde vara uppenbart för var och en med ett uns ämneskunskaper. Att stavningen ser ut som den gör beror på att Brunner tagit uppgiften ur Sven Agrells dagbok för den 12 mars 1710. Det handlar här om översten, greve Göran Gyllenstierna af Björksund och Helgö (165?-1736). Det är väl inte alldeles klart varför Hyltén inte skulle ha trott på en uppgift av den här typen, särskilt egendomlig var den knappast. Dock torde den vara osann, att döma av vad jag kunnat få fram vid en hastig genomgång av Stilles Kriget i Skåne 1709-1710. Sidan 588: Hyltén gör sig lustig, säger att kungen fettat till sig på turkiska kåldolmar, kallar honom "Kål Dolm Tolfte" och "Kål den Tolfte Dolme". Vad man vet om detta är: När kåldolman kom till Sverige är oklart, men en hel del talar för att det skett under Karl XII:s tid. Om Hylténs onåd vet man att H. inte var omtyckt i kansliet, se Svenskt biografiskt lexikon (SBL) 19, s. 550. Orsaken verkar ha varit hans häftiga humör. Vad Hyltén sade vet man inget om, men han ska först ha satts i arrest och sedan avskedats. Enligt SBL togs H. till nåder först i slutet av december 1711, men samtidigt ges uppgiften att han redan den 27 september 1710 utnämndes till assessor i Svea Hovrätt. Hyltén adlades 1714, så Karl XII var i varje fall inte långsint. Sidan 588: Herr Giertta sänds till de varma baden tillsammans med herr Ehrensköld, med följer Jacob Bach. Detta är felaktigt, uppgiften är hämtad ur Agrells dagbok för den 31 mars 1710 och där sägs att Giertta och drabanten Brink var de som ankom. Bach förefaller verkligen ha besökt Konstantinopel vid något tillfälle och där fått undervisning av Pierre-Gabriel Buffardin (1690-1768). Buffardin ska kommit till Konstantinopel med en fransk ambassadör. Charles Ferriol hade varit ambassadör oavbrutet sedan slutet av 1699 och fram till mars 1711. Till hans ersättare utsågs Pierre Puchot, seigneur de Clinchamps et comte des Alleurs. Denne ankom till Konstantinopel i april 1710 och stannade till 1716. Om Buffardin verkligen reste i en ambassadörs sällskap kan han inte ha ankommit tidigare än så. Det som går att iaktta om Bachs vistelse i Konstantinopel är att han omnämns som deltagare i en nattvardsgång i Konstantinopel den 13 april 1710. Sven Agrell kallar honom då "en musicants-gesell" ifrån Erfurt. Denna formulering gör att man kan betvivla uppgiften att Bach redan flera år tidigare hade kommit i svensk tjänst. Sidan 589: Till storvesirens orätter kunde nu fogas att han tagit sex livländska drängar. Nja, detta hade inträffat redan den 1 december 1709, se Karolinska förbundets årsbok 1913, s. 337 och Tengberg, s. 36 ff. Sidan 589: Det anländer nyheter om slaget vid Helsingborg. Svenska soldater i pälsar av getskinn, somliga i tjugo år gamla stövlar, skummar av raseri mot inkräktarna. Ernst Carlson skriver: "Även om utrustningen i brådskan ej kunde bli så fullständig, som önskvärdt var, kommo alltså de nyuppsatta regementena med ett eller annat undantag att med afseende å mundering och beväpning i hufvudsak förete samma yttre anblick, som var den i Karl XII:s här vanliga". (VIII, s. 398) Sidan 589: Fem dagar efter slaget hade kung Fredrik inskeppat spillrorna av sin här och lämnat Sverige. Kungen befann sig i Köpenhamn, se Stille s. 363 f. Slaget stod den 28 februari 1710, den danska evakueringen inleddes den 4 mars och avslutades påföljande dag. Sidan 589: Danskarna hade förlorat 5 000 man i döda och sårade, svenskarna ca 3 000. Till vilket ska läggas att danskarna förlorade ca 2 600 man i fångar samt över 30 kanoner. Några svenskar hade tagits tillfånga av danskarna, bland annat generallöjtnant Burenskiöld. Sidan 590: Den nye storvesiren Kumurdji vill inte börja krig mot Ryssland, Karl XII söker förgifta honom. När detta misslyckas försöker Karl XII få honom avsatt, vilket också lyckas. Här har det hänt egendomliga ting. Hur det har gått till begriper jag inte riktigt. Vad som i verkligheten hände var att storvesiren Corlülü Ali avsattes den 5 juni 1710, se Tengberg s. 60. I hans ställe utnämndes Numan pascha till storvesir. Numan var uppenbart välsedd av svenskarna, Poniatowski är t.ex. entusiastisk i sin berättelse (Historisk tidskrift 1890, s. 217 f.). Numan blev dock inte långvarig, redan den 7 augusti 1710 avsattes han. I v. Kochens dagbok sägs att förändringen var "oss aldeles okiärt". Det här var inte lite fel... Vill man se en officiell turkisk lista över storvesirer finns det en här: http://www.devletarsivleri.gov.tr/yayin/osmanli/rehber_osm/209_4.htm. Jag lyckades inte komma in på sidan, men den cachade versionen finns tillgänglig via Google. Någon dubblering synes det ha blivit i avseende på datum, men om namnen på storvesirerna behöver det inte råda något tvivel. Sidan 591: Till efterträdare väljs Nuuman av den turkiska hjältesläkten Kiuprili.
Man noterar särskilt stavningen av storvisirens namn. Nationalencyklopedin använder släktnamnsformen "Köprülü". Sidan 591: Krimkhanen anländer i maj 1710. Först avsätts storvesir nr 1 i juni 1710, sedan nr 2 i augusti samma år. Och nu är vi plötsligt i maj. På med säkerhetsbältena! I verkligheten ankom Devlet-Gerey redan den 9 april 1710, se v. Kochens dagbok. På grund av oenighet var konferensen skulle hållas, om så att säga Muhammed skulle komma till berget eller berget till Muhammed, möttes de båda herrarna först den 28 maj. Sidan 592: Kungen låter arkebusera ett antal personer för brott mot duellplakatet och låter även arkebusera för dråp. Frans G. Bengtsson säger att drabanterna duellerade flitigt och att Karl XII därför tvingades arkebusera någon för dråp. Brunner tycks ha delat upp detta i två olika kategorier. Sidan 592: En kökspojke och 3 officersdrängar hängs för att ha lägrat obeslöjande kristinnor. Låter en smula egendomligt då lägersmål ju inte var belagt med dödsstraff. Frans G. Bengtsson använde också begreppet "obeslöjade kristinnor", men då med funderingen att dessa kanske spelade en roll för att det duellerades. Sidan 592-593: Kungen förlorar ständigt när han spelar schack eftersom han bara använder kungen. Han finner det idiotiskt med kringhoppande bönder. Nu hoppar ju inte bönderna i schack, det är springarna som gör det. Uppgiften om kungens "egendomliga" sätt att spela schack återgår på Thure Gabriel Bielke, som hävdar att han anföll med en pjäs i taget och när denna blivit slagen började han spela med en ny. I vad mån detta sena vittnesmål avspeglar Karl XII:s sätt att spela schack är rätt oklart, några partier finns ju inte bevarade. Bara kungen kan han i varje fall inte ha använt, för att den ska komma ut krävs först bondeflytt. Sidan 593: Friedrich von Fabrice, administratorns sändebud, skriver dagligen till holsteinska hovet om Karl XII. Nu vet jag inte hur det förhöll sig härvidlag, men de praktiska problemen med att sända brev varje dag torde ha varit oöverstigliga. Sidan 593: Två mystiska profetior. Jag undrar om man brukade skicka "ryttare Jönsson" med depescher till Stockholm, vissa språkkunskaper kunde nog vara bra att ha vid sådana långresor. Berättelsen har Brunner förmodligen hämtat ur Strindberg, Axel, Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937.- S. 367 som i sin tur bygger på Quennerstedt. Kotters profetia förekommer också hos Strindberg, på sid. 368 ff. Sidan 594: Kungen får en specifikation på de slagna och blesserade uti skånska aktionen, 807 döda och 1 288 sårade. Bland de döda finner han ryttmästare Axel Gyllencrantz. På sidan 589 sades att det var 900 döda och 2 100 sårade. Varför i hela fridens skulle Karl XII ha lagt märke till ryttmästaren Axel Gyldencrantz namn? Denne hade inte tjänstgjort vid huvudarmén. Dessutom förefaller det tveksamt om Gyldencrantz verkligen stupade vid Helsingborg, så anger t.ex. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM att Gyldencrantz avled i Blekinge redan den 21 januari 1710. Förklaringen är enkel. Det här är Sven Agrell : hans liv i sanning återberättat. I sin dagboksnotering för 14 juli 1710 ger Agrell just de här uppgifterna och nämner att Gyldencrantz var hans styvfaders sockenman.
Man kan fundera över hur Carolus Rex hade sett ut om någon äventyrlig herre, en smula à la Casanova, hade uppehållit sig i Karl XII:s omgivning och dessutom skrivit dagbok. Hade kungen då jagat fruntimmer så fort han hade fått en ledig stund? Romanen hade kanske rentav kunnat bli smått pornografisk och Karl XII översexuell? Sidan 594: Kungen fylls alltmer av planen att vända sig mot Ryssland med en stark turkisk här under läsningen av ett brev från utskottet. Att dra in Turkiet i kriget var väl inte en helt ny idé... Sidan 595: Karl XII skriver till sin syster. Detta är brottstycken ur ett brev av den 25 juni 1710, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 99 f. De är hopklippta på det mest egendomliga sätt. Första meningen i Brunners citat är hämtat från mitten av brevet. Andra meningen är hämtad från brevets början. Tredje meningen är från brevets mitt. Fjärde meningen är en bisats från brevets mitt och femte meningen kommer därefter. Sidan 595: Poniatowski skickar en express från Konstantinopel den 30 juli 1710. Riga har fallit. Detta skedde den 1 juli 1710. I Konstantinopel synes dock inte nyheten ha varit känd förrän den 16 augusti, se Agrells dagbok. I v. Kochens dagbok berättas att en depesch från Konstantinopel innehållande samma nyhet anlände till Bender den 25 augusti. Sidan 595: Kungen iakttar kaptenen Scaader. Återigen Sven Agrell : hans liv i sanning återberättat. Agrell berättar att Schader köptes loss av den svenske envoyén den 28 september 1710. Kungen kan alltså inte ha sett honom i Bender mer än en månad tidigare. Sidan 595: Av Rigas garnison och befolkning hade 45 000 fallit. Det låter väldigt mycket. Enligt http://www.uni-muenster.de/Rektorat/veranst/vst0638.pdf återstod av befolkningen vid belägringens slut 3 500, mindre än en femtedel av antalet vid krigets början. Sidan 596: Kungen spionerar på Grothusen och hans gäster. Skildringen är hur de la Motrayes berättelse. Skillnaden är att de la Motraye berättar att detta inträffade i juni 1711 och att kungen också var skämtsam och på ett gott humör. Men det dög förstås inte för Brunner. Sidan 596: Hylten avskedas för andra gången. Han blev ju arresterad redan på sidan 588. Sidan 596: 47 000 dör under Revals belägring. I november 1708 bodde det 9 801 personer i staden, se Hartman, S., Reval im nordischen Krieg, s. 69. I oktober 1711 fanns det 1 732 kvar i livet. Även om man räknar med att det flydde en del människor till staden inför ryssarnas anmarsch ter sig 47 000 som väl dramatiskt. Uppgiften kommer ur Fryxell (1902), 24, s. 129. Sidan 597: Ryssarna intar Dorpat, professorerna flyr till Sverige. Dorpat hade ju som bekant erövrats redan 1704. Sidan 597: Storvesiren Numan avsätts sent i augusti. Nja, enligt von Kochens dagbok ankom underrättelsen till Bender den 16 augusti. Agrell skriver att Numan avsattes den 7 augusti och det är ju verkligen inte "sent i augusti". Se också Tengberg, s. 63. Brunner måste ha uppfunnit en extra storvesir, som hans likaledes uppfunne "Carolus Rex" försökte förgifta på sidan 590. Sidan 597-598: De oförsynta ryssarna försöker förgifta Poniatowski. Denne återger historien i sin berättelse, se Historisk tidskrift 1890, s. 221 f. Det handlade dock inte bara om att förgifta Poniatowski, enligt berättelsen. Avsikten var att också förgifta Josef Potocki, vojvod av Kiev och Stanislaus kronfältherre. Tengberg pekar på det egendomliga i hela intrigen och framkastar hypotesen att det hela i själva verket var iscensatt av Poniatowski själv. Sidan 598-599: Karl XII driver bort generalmajor Lagercrona. Lagercrona ber om nåd, vilket betyder att han tycks tro att Karl XII är en halvtokig människa med förlåtande sinnelag. Detta var den 25 september 1710. Kungen berör själv saken i ett brev till systern Ulrica Eleonora den 19 december 1710. Karl XII beskriver där hur Lagercrona ideligen hamnat i tvist med än den ene, än den andre. Kungen berättar vidare att han flera gånger hade hjälpt Lagercrona, i hopp om att han skulle bättra sig. I vissa avseenden, berättar Karl XII, har Lagercrona varit arbetsam och drivande. Men nu hade han utfarit i anklagelser mot mot en annan officer helt utan orsak och i allas närvaro och då fann Karl XII att det fick räcka. Detta bestyrks f.ö. av vad vi vet om Lagercrona från annat håll, redan 1703 hade han dömts av en krigsrätt för att ha försökt dölja en underlydandes förskingring av kontributionsintäkter, se Svenskt biografiskt lexikon 22, s. 99. I samma artikel berättas att "antalet rättsprocesser, där L som kärande eller svarande varit part, är rekordartat stort." Den verklige Karl XII, som ju inte bör förväxlas med den egendomlige figur som uppträder i Carolus Rex, kunde alltså bevisligen vara synnerligen förlåtande. Annars hade Lagercrona avskedats långt tidigare. F.ö. höll sig Lagercrona kvar nere i Bender, han reste inte hem förrän den 27 januari 1711, se not på s. 40 i v. Kochens dagbok. Låt oss avslutningsvis studera likheterna:
Som synes är likheterna remarkabla. Det är dock minst lika intressant att se var Brunner brutit sig loss från Fryxell och skapat på egen hand, se t.ex. "Han tog mig för en halvtokig människa..." Precis som på andra håll är avvikelserna även här i en bestämd riktning, ägnad att teckna en mörkare bild av huvudpersonen. Sidan 599: Det ankommer nyheter från Stockholm, pesten har brutit ut, kattor och hundar avrättas. "Avrätta" djur, det var originell formulering. Så har då granskningen nått till sidan 600 och bara något över 200 sidor återstår. Värt att notera är att far och son Carlsons Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset nu har fallit bort som underlag, Ernst Carlson avled 1909 just som del VIII av arbetet stod i begrepp att tryckas. Det är också så att floran av karolinska dagböcker inte är lika artrik under andra halvan av det stora nordiska kriget, åtskilliga av skribenterna föll i rysk fångenskap vid Poltava eller Perevolotjna. Det torde alltså finnas anledning att förmoda att betydelsen av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien från 1850-talet på nytt kommer att öka. I det sammanhanget kan jag inte undgå att nämna vad Helge Almquist 1918 skrev i förordet till sin avhandling Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan i den politiska krisen 1713-1714: "Fryxells framställning (XXV, 1857) var för sin tid orienterande, men på ett så obearbetadt område, som han icke behandlade monografiskt, måste hans urval af källor blifva tillfälligt och godtyckligt. Därtill komma hans kända brist på kritik och smak för det pikanta och anekdotiska." Jag tror att genomgången redan visat hur Fryxell många gånger har lett Brunner på villovägar, just genom det som Almquist pekade på.
(Under arbete) © Bengt Nilsson Senast uppdaterad: 2006-09-10
|